Bonden är sjuk

Influensan har slagit till på gården. Bonden och hans fru ligger nerbäddade i en aktivitetshämmande smitta. Det är som om allting stannar upp. Tjurkalvarna står och råmar utmed vägen, inne i lagårn rasslar de stora tjurarna otåligt i sina kättingar. Ingen av de fyra traktorerna rör sig, vedstockarna ligger orörda på gårdsplanen. Ingen påtar i trädgården och planerar för nya växtplatser. Inga hammarslag hörs från renoveringen på gårdens vind.

Då kommer drängen. Gårdens grovjobbare. Ynglingen med liten hjärna men med stora muskler. Bonden får kraft att ta itu med att skaffa fram hö och ensilage till djuren, får hjälp med att skyffla ut de tyngsta av komockor, behöver inte själv hälla ut kraftfoder till godissugna kreatur.

En sjuk bonde är en orimlighet. Djur kräver om inte 24-timmars jour så åtminstone passning morgon och kväll. Det gör sig inte självt att höbalarna kommer fram till tjurarnas mular, att deras träck avlägsnas, att de får nytt halm under klövarna och blir kliade en stund med högaffeln.

Traktorer behöver inte gå jämt, vedstockar kan ligga ett tag till, en trädgård kan ge sig till tåls, renovering blir det väl alltid tid till.  Men djuren, de kan inte vänta.

Bonden är sjuk. Det är då drängen har sin tid.

Brytpinne

Två dagar på raken har jag arbetat tillsammans med en flistugg, en traktordriven apparat som tuggar sönder grenar och slanor i små, små bitar: flis. De kvistar och pinnar som förvandlas till flis är antingen för stora för att brännas upp som ris eller för små för att tas om hand som ved.

Det är inte helt lätt att bedöma storleken på en gren. Det är särskilt svårt när man jobbat ett tag, är lite trött  och jobbet har rullat på riktigt bra en lång stund. Det är då jag överskattat tuggens kapacitet.  Och övermodigt stoppat in en alldeles för grov gren.

Traktorn tuffar på som om inget har hänt, men apparaten stannar. Inget funkar, det går inte längre att förvandla slanor till flis. Det har en brytpinne satt stopp för: en bult gjord av ett material som vid en viss belastning går av. Den är fastskruvad mellan tuggen och traktorns kraftuttag.

När brytpinnen går av befrias traktorns motor från att driva tuggen. Motorn överbelastas inte, skadas inte och går heller inte sönder. En ny brytpinne och lite större uppmärksamhet på grenarnas storlek och så kan tuggen jobba igen.

Jag tror att det finns en brytpinne i varje människa. En del har lite vekare pinnar, andra riktigt kraftiga. När vi får för stora, för tunga, för svåra saker att ta hand om, kan det hända att vår pinne går av. Vi funkar inte längre som vanligt. Det blir stopp i maskineriet. För att få igång oss igen behöver vi en ny brytpinne.

En sån ny brytpinne tror jag är sammansatt av kärlek och omsorg från framför allt de människor som är noga med att visa att vi behövs i deras liv.

Vårtecken

På Ingmarsö är det vår när

En stor båt kör fram och tillbaka på fjärden på norra sidan ön för att luckra upp kvarvarande is

Traktorerna kör utan snökedjor igen

Folk som ska åka med Waxholmsbolaget är osäkra på ifall båtarna går efter istabell eller inte

Vägarna är leriga och fulla av potthål

Det finns ingen is i backen ner till Femsund och man slipper ta en halvtimmes omväg för att komma fram till skogsarbetet vid Kastet

Tjurkalvarna släpps ut på bete på ängen ner mot sjön

Utan sammanhang är vi förlorade

Vi höll på att röja skog som vanligt. Plötsligt stod han där. En man i sina bästa år, ett lite fårat ansikte, cigarett i handen, skogsluffarklädd. Han började prata med svågern. När jag presenterade mig sa han ett korthugget K.

Medan han stod där och språkade försökte jag förtvivlat få in honom in något slags sammanhang. Vem är han? vilka är hans föräldrar? vilken anknytning har han till ön? vad jobbar han med? varför svär han i varje mening? tror han på Gud? vad röstar han på? har han gott om pengar? Nä, det stämmer inte riktigt – de där tre sista frågorna funderade jag inte på alls.

Däremot de första frågorna, vem han är, hans härstamning och vad han sysslar med, upptog mig intensivt.  Men att få några svar på dem var liksom inte läge. Inte när samtalet rörde sig om vädret, jaktbara djur och ifall det gick att få någon fisk nuförtiden. Till slut började jag släpa ris igen. Jag kände mig förlorad och helt utanför samtalet eftersom jag varken kunde placera in honom i geografin eller i något släktträd.

När han gått fick jag genom svågern veta att K. bor hos sina  föräldrar i ett hus lite avsides på ena änden av ön och att pappan innan pensionen var skeppare. Konstigt: bara den informationen gjorde att jag tyckte att jag kände K. bra mycket bättre än genom allt det han under nästan en halvtimma hade pratat om.

En skopa till

När skogen är skövlad och riset uppbränt ska stockar och grenar tas om hand. En del sågas till virke och ska användas till reparationer och byggen. Andra sågas i sextio centimeter långa knubbar för att bli ved.  Knubbarna klyvs effektivt i vedklyven till hanterbara klabbar. Klabbarna travas i vedstapeln, klabbarna huggs till spisved som till sist sprider värme och trivsel i stugan.

Mitt i hanteringen av detta skogens guld känns det som att arbetet aldrig tar slut. Det finns alltid en skopa till att fylla med klabbar, grenar eller tallris. En skopa till, sen tar vi kaffe. En skopa till innan det blir mörkt. Ändå: nästa dag gapar skopan tom, efter kafferasten klyver vi mer klabbar.

Socialt arbete verkar heller aldrig ta slut. Det finns alltid någon utsatt, någon fattig, någon förövare, som pockar på uppmärksamhet. Det blir ju aldrig klart. Folk förändras inte. Folks villkor förändras inte. Samtidigt avslutas ständigt klienter, familjer, ärenden på socialkontoren. Folk går vidare och klarar sig utan socialarbetare.

I såna lägen kan det vara idé att stanna upp en stund. Att socialarbetaren försöker ta reda på vad som var hjälpsamt i det hon själv gjorde, i vad klienten gjorde, vad det var utanför deras kontroll som förändrades. Det kan vara oväntat värmande  att ge sig själv och klienten chansen att undersöka resultatet av det arbete som man skapat gemensamt. Och också märka att just denna familj, denna sökande inte behövde inte en skopa till. I varje fall inte från socialtjänsten.

Arbetsglädje

Så sitter vi där igen, svågerbonden och svågerdrängen på en granstock, i solskenet i skogsbrynet och dricker hett kaffe till ostmackor. Några stenkast ifrån oss, ner mot sjön, hör vi en hackspett ihärdigt hacka på vad som verkar vara en stenhård trästam.

Dagen började motigt. Efter att ha yxat till några bitar töre för att få igång dagens brasa var drängens rygg obrukbar av smärta. Jag hade varit i stan en vecka och bonden trodde att det var latmasken som krupit fram. Men där hade han fel, bonden. Själva glädjen i att släpa granris och grenar från maffiga askar gav drängen en överdos av adrenalin och endorfiner. Min arbetslust ökade i takt med att elden smulade skogens överskott aska.

Vår, och några andras, hårda grovarbete under några vinterdagar har skapat en alldeles ny glänta och en skön öppning i skogen. Belöningen av arbetet överstiger med råge de stela leder och värkande muskler som det kostat.

Vi åker därifrån trötta men nöjda och i våra hjärtan känner vi att Karl-Bertil Jonsson har helt och hållet rätt : ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Valfrihet

På södra sidan av ön finns ICA Nära. Häromdagen var jag där för att köpa på mig lite fläskkorv och några dricksglas. I ett särskilt rum i butiken finns läsk, öl och chips. Där står en pappa med sin son, knappt en tvärhand hög.

Jag plockar i mejeriskåpet efter lite grädde till semlorna när jag hör fadern säga: Viktor, vilken smak vill du ha på din Loka? Jag uppfattar inte vad pojken svarar. Men däremot blir jag riktigt omskakad av att en förälder curlar sitt barn så ogenerat.

Han låter pojkstackar’n välja mellan smakerna på det kolsyrade vattnet från Bergslagen. Han kan bestämma sig för smultron citronsmak, en lite mer exotisk jordgubb guavasmak, en stadig krusbär päronsmak, den nya  hallon persikasmaken, den naturligt naturella smaken och så klart skogsbär och vattenmelon.

Min första instinkt är att tänka; hur petiga ska vi tillåta våra ättelägg att bli? Vad är grejen med att uppfostra dem till att skilja mellan olika smaksatta bubbelvatten.  Är det vettigt att leda nästa generation till miljökrävande varor som enbart existerar på grund av  listig marknadsföring? Nä, jag tycker verkligen inte det.

Men sedan: i en diskussion med min yngste son får han mig att vrida lite på tanken. Är det inte underligt och märkligt att det på en en ö, en bra bit ut i skärgården, finns en ICA butik, som mitt i vintern med isbelagd sjö, ger en milt curlande pappa chansen att erbjuda sin son frihet att välja  i en uppsjö av smaker på något så enkelt som vatten?

Öppet landskap

Har släpat ris, grenar och kvistar i skogen. Till 1959 var det åker här. Nu bränner svågern och jag upp delar av den skog som vuxit upp sedan dess. Planen är att marken ska bli betesäng för Södergårdens kreatur.

Någonstans på sextiotalet blev det billigare och enklare att köpa olja  från Persiska viken och och fotogen från Texas än att elda kaminer och pannor med ved från skogen. Det blev heller inte nödvändigt att använda all tillgänglig mark på ön för att överleva. Åkern växte igen. Nu ska den återställas.

Hörde på radion att ett gäng forskare inom några månader räknar med att kunna tillverka hamburgare i sina laboratorier. Ett skäl att de gör det är omsorg om miljön. Hälften av planetens odlingsbara mark används till köttproduktion, sa de på radion. Forskarna vill att mark som bönder använder för att producera kött ska minska.

Tvärtemot vad de där forskarna strävar efter arbetar vi oss svettiga för att röja ny mark. Som gårdens djur ska kunna fortsätta producera kött på. Samtidigt som de tillsammans med bonden, hans dräng, bofasta och det rörliga friluftslivet kan njuta av ett stycke öppet landskap.

Fröken B

Åhhh vad härligt att komma ut till ön igen! Snön är verkligen bländande vit. Dagsmejan häromdagen har gjort att vartenda tak har början till ett dramatiskt överhäng. Salt och sand lyser med sin frånvaro på vägarna.

Från båten slår jag mig i slang med fröken B. Hon och hennes mor fraktar oförtrutet mat från stan till ön på vintrarna som de sedan sätter ut till öns djur. Hittills i år har de släpat ett halvt ton pellets på båtar och bussar i sina dramaten-kärror.

Bara för att föda upp rådjuren som svågern och hans kompis G kommer att skjuta till hösten, säger jag. Hon bryr sig inte om ironin. Istället utvecklar hon ett resonemang om att djuren alldeles utmärkt håller efter varandra utan jägares hjälp och att människan inte är jägare naturligt. Hon säger att hennes åsikter har stöd i vetenskap och forskning.

Ja, vad säger man? Jag som precis anträtt banan som ska göra mig till en blodtörstig jägare och som tycker att höjden av lycka skulle vara att fälla ett vildsvin eller två? Jag inser ju att vi inte kommer att enas på en enda punkt i den här diskussionen om djur, jakt och människans natur. Debatt är poänglöst, det som återstår för mig är att lyssna intresserat på vad hon har att säga. Och kanhända lär jag mig något nytt på köpet.

Plötsligt är vi framme i korsningen vid skolan där hon ska till vänster och jag rakt fram. Vi säger hej då.

Det är då jag lägger märke till att jag inte förrän nu känner av tyngden av min alltför tunga packning. Märkligt hur tankegångar som är så helt olika mina kan få mig att glömma min egen börda.

Tre fyra mynt

Gick förbi en man vid ingången till tunnelbanan i Solna Centrum. Han satt direkt på marken, noll grader i luften. I kartongen bredvid honom såg jag tre fyra mynt. Han kan ha varit 32. Han nickade åt mig; i en förvirrad reflex nickade jag tillbaka. Jag hade just öppnat plånboken i gallerian för att skaffa sånt jag verkligen kunde undvara, en tavelram och ett par walkietalkies. Nu var den stängd.

Måste han verkligen sitta där? Är det inte bara att kliva upp, anmäla sig arbetslös eller låta doktorn undersöka kropp och själ? Sen ska ju välfärdssystemet med om inte sjukpenning eller a-kassa så åtminstone försörjningsstöd rulla igång. Gör det inte det numera?

Består samhälles yttersta skyddsnät nuförtiden av medborgare som är på väg ut ifrån eller in till överflödande gallerior?

Hur gick det till? Jag vill ha ett skyddsnät som funkar även om jag handlat för mycket eller fryser om fingrarna eller har en tid att passa eller bara inte orkar bry mig.