Kamrater och vänner!
Det har blivit dags att avrunda denna blogg med tema skärgårdsliv och socialt arbete.
Jag har nu startat en ny blogg. Mellan ansvar och lättsinne med undertexten socialt arbete i vått och torrt.
Du hittar den på http://www.evansblogg.wordpress.com
Välkommen att hänga där av och till.
Evan
Frid bloggvän!
Jag är glad att just du har följt mina rapporter från sabbatsåret i skärgården. Det har varit ett nöje att skriva, vilket var fallet under vintern och våren. Och en plåga att inte skriva, vilket varit fallet de senaste månaderna.
Nu är sabbatsåret slut. Det blev nästan nio månader. Pengarna som försörjt mig är på upphällningen. Hyran måste betalas även i november.
En tanke med året var att fundera ut vad jag ville arbeta med resten av mitt yrkesliv.
Sådär värst mycket klarare har det inte blivit.
Jag är tillbaka i det sociala arbetet. Som inhyrd socionomkonsult på Försörjningsstöd i Alby. Men som en betydligt rikare man.
I min kropp och i mitt sinne har jag samlat minnen. Av hårt skogsarbete, av det härliga i att sätta upp och ta ner elstängsel, av glädjen i att mocka dynga, av magin i att se en kalv födas, av kafferaster fyllda av sockerkaka och gemenskap.
Innan jag slutar vill jag framföra ett tack till bonden och bondmoran på Södergården.
Tack Rolf för ditt tålamod med att jag alltid lyckades göra fel när jag skulle göra något för första gången.
Tack Sivan för att du hjälpte mig att ta itu med min halsstarrighet.
Jag hänger av mig drängkläderna utanför drängstugan, men drar mer än gärna på mig dem igen. För att släpa granris i skogen eller måla en logvägg eller eller köra traktor eller hiva hö eller plasta in vall eller skruva gipsskivor eller….
Nu har jag tagit på mig socialarbetardressen. Jag blir nog aldrig bonde, men drängar behövs de också. På landet som på socialkontor.
Tack för mig. Lev väl därute!
Evan, alias karlsamuel
Dom säger att sommaren är över för den här gången. Dom säger att vi ska in i ekorrhjulet igen. Dom säger att den stora ofriheten är över oss. Tro dem inte! Tro dem inte! Låt minnena tala istället.
Födda kalvar: 1
Nya dambekanta: 2
Kajakturer: 1
Deltagare på kräftskiva: 5
Vinster i Missionshusets lotteri: 3
Croissantbak: 7
Bärgade höbalar: 569
Inplastad ensilage: 354
Timmar att rengöra lagården: 15
Fikaraster: 98
Rullar intagen elstängseltråd: 5
Utflykter med Lambrettan: 7
Timmar i traktor: 105
Resor med Waxholmsbåt: 9
Timmar med Paul Simon: 3,5
Regndagar: kanske 2
Iskruvade skruvar: 347
Veterantraktorer:43
Kärlekshistoria: 1
Timmar som volontär på socialarbetarkonferens: 24
Gäster på ön: 8
Med såna här siffror i huvudet och i hjärtat kan det aldrig bli något annat än sommar året runt. Oh yes!
nyfödd tjurkalv
Ett av däcken till gårdens största vagn har fått punka. Bonden tar fram de allra grövsta verktygen. En kompressordriven mutterdragare, ett två meters rör med en inbyggd däckbankare, tre grova däckborttagare, en kraftig slägga, en traktor med frontlastare.
Jag förstår omedelbart att det här inte kommer att bli en lätt operation. Det blir det inte heller.
Mutterdragaren rasslar loss fälgmuttrarna, släggan svingas våldsamt, däckbankaren får göra skäl för sin existens, hela min drängakraft går åt att hålla däckborttagarna på plats. Svetten lackar, ett och annat kraftuttryck undslipper oss.
Till slut är däckeländet loss från fälgen, innerslangen kan inspekteras. Vi upptäcker flera små hål, men hittar inget som förklarar varför de uppstått. Hålen lagas med solution och laglappar. Samtliga verktyg, utom däckbankaren, tas i anspråk igen. Däcket kommer på plats. Med luft i.
Två dagar senare är däcket platt.
Broder B, öns store fixare, hittar en liten, liten nålaktig sak i däcket som förklarar den upprepade punkan. Men då hade tålamodet trutit. Ett nytt däck var redan på väg från fastlandet.
Med det nya däcket upprepar vi proceduren med traktorn, verktygen, svetten och ederna. Däcket kommer på plats igen. Med luft som stannar kvar.
Ibland är det inte mycket som skiljer det som blir, från det som kunde ha varit.
Med lite mer tålamod, en lite noggrannare undersökning av däcket och en aning mer krångel att frakta däck till ön, hade gårdens största vagn fortfarande rullat med fyra jämnslitna däck, och inte som nu med tre bedagade och ett skinande nytt.
6 plusgrader, regn i skurar, blåst i omgångar. Läge att klaga? Skulle inte tro det. För några veckor sedan hade vårsolen torkat upp marken kraftigt. Jorden redde sig fint. Bonden kunde äntligen harva, så och välta marken. En vecka gick med mer solsken. De magnifika syrénbuskarna började blomma inte bara på gården utan över hela ön. Oron spred sig på gården. Kommer inte regnet snart? Ska det fortsätta vara så här torrt? Kommer syrénerna ha blommat ut redan till nästa helg?
Regnet kom som ett himmelskt svar på frågorna. Nej det blir ingen torka. Det som såtts kommer att gro och växa sig saftigt och grönt. Kylan hejdade blomningen för en tid och blommorna finns säkert kvar en eller två veckor till.
Hallelujah!
Regn och kyla i juni behöver inte vara fel. I varje fall inte om man kan hitta glädjen i att frön gror och blommor prunkar.
Jag kan inte sluta förundras över att marken om och om igen, år efter år, frambringar växtlighet som ger föda till fän och ögonfröjd till människan.
När det blåser snålt ute och regnet rinner utmed drängstugans små fönster är det en sällsam lycka att ha tak över huvudet, väggar mot vinden och ett fett täcke att dra över sig i utdragssoffan.
Så: läge att klaga? Absolut inte.
Desperationen kryper på mig. Stiltje i själen. Ingen vind, inga vågor. Knappast något sus i gran och tall.
Maj månad snart utlevad som en trött varietéartist. Måste kolla almanackan för att se vad den blev.
Gemensamt arbete med att fixa till en allmän badstrand på ön. Tappning av kanske 13 liter björksav (jag letar fortfarande efter vinjäst för att få lite fart på den kristallklara vätskan). Tomma dagar i stan som räddats av färder på Lambrettan och långpromenader. Födelsedagar. Ett misslyckat försök att tapetsera innertaket i drängstugan för att dölja fuktfläckar. Två kraftiga syskonbråk. Vänner som stannat över natten i stugan.
Slaktbilen kom med sju söta nya kalvar (måste ses!) och tog med sig sex fullmatade tjurar från gården (sista måltiden bestod av två hinkar datumutgångna exotiska och vanliga frukter och grönsaker sponsrade av Oves och Ingrids ICA-butik). Lagårn är spolad och ren och väntar på tjurars intåg nångång i en fjärran vinter. Himmelsfärdsgudstjänst i missionshuset bjöd en predikan mer jordnära än himlastormande.
Se där! nästan hela maj i sammandrag.Vad blir det av all strävan, vad blir det av de dagar vi fyller med liv?
Kommer att tänka på kung Salomo, alias Predikaren.
Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? Jag såg den möda Gud har gett människors barn att sträva med. Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden. Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever. Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. Predikaren 3:9-13
När man staplar ved är det några småsaker som måste uppfyllas. Vedklabbarna ska inte ligga direkt på marken, det ska vara lite luft mellan dem, stapeln ska stå hyfsat stadigt och den ska skyddas från regn och rusk. Det är allt.
Ändå finns det tusentals män som år efter år bygger sinnrika, fantasifulla, vackra, häpnadsväckande onödigt komplicerade vedstaplar. Hur ska man förstå det? Folk som gör saker långt utöver vad som krävs för att göra själva arbetet. Hur meningsfullt är det?
Jag tror att det är, i den där marginalen, mellan det nödvändiga arbetet och det extravaganta som vi vill utföra, bara för att vi vill, som konst uppstår.
Männen med sina konstfärdiga vedstaplar har utövat lite artisteri till glädje för sig själva och oss andra. Meningslöst eftersom veden snart ska brinna?
Icke! Konsten är evig.
Det vet var och en som någon gång gjort mer än vad som krävdes, förväntades eller ens behövdes.
Vi är på väg hem från skogen i två traktorer med ett lass ved och med flistuggen. Bonden kör gårdens största traktor och drängen den näst största. Efter kanske hundra meter börjar motorn i min traktor plötsligt rusa. Nu blir körningen en halsbrytande balans mellan gas, koppling och broms.
Jag lyckas nödtorftigt slira mig fram över stenar och berghällar, rötter och stubbar. Hela tiden tanken: snart går motorn i bitar, det är inte möjligt att den ska kunna väsnas så här mycket utan att gå itu. Jag rannsakar mig: har jag gjort något fel? Men hittar inget.
En omstart gör ingen skillnad. Återstår bara att hålla ut och ta sig hem bäst det går.
Bondens lass fastnar i några slanka björkar. Spännbanden som håller veden på plats slits av och vi måste stanna. Nu kan jag äntligen fråga vad det är för fel på traktorn. Orolig beskriver jag problemet. Jag vet inte riktigt vilket svar jag väntar mig. Skrotning kanske eller en omfattande motorrenovering. Men inte detta.
Har du kommit åt handgasen? frågar bonden. Förvirrad kliver jag upp i hytten. Dra ner spaken till höger om ratten, säger han. Genast slutar motorn rusa. Traktorn tuffar stadigt och arbetsvilligt som den ska.
Ännu en gång har det lösningsfokuserade angreppssättet visat sin styrka. Stora problem behöver inte alltid ha stora och genomgripande lösningar. Upplevda bekymmer kan försvinna på nolltid bara man pratar om det. Och om man får hjälp att göra något annorlunda.
Påsken kom till ön och med den baddjävlarna. Stugorna, vägarna och affären fylls av sommarfolk ute på årets första skärgårdshelg. Hos ICA-handlaren känns det nästan som om det redan är midsommar. Det är trångt, varmt och fullt av okända människor som forsar fram i affären på jakt efter de livsnödvändiga varorna till påskbordet. Blickarna irrar utmed hyllorna och det är omöjligt att få ögonkontakt för att heja eller växla några ord.
Jag får tag på ett sexpack ägg och några påsar godis och ställer mig i kassakön bakom några fritidsfolk. Helt oväntat känner jag en sur och unken doft, först svagt, sedan allt tydligare. Är det så stadsbor luktar hinner jag tänka: en anstrykning av gödsel. Sen fattar jag raskt att det är rester från morgonens mockande i lagårn som hängt sig kvar i mina kläder.
Lite påkommen lämnar jag butiken med en brännande fråga: Vilket är värst: att inte hälsa i affären eller att lukta dynga i kassakön?
Vaxholmsbåten hälsas välkommen till ön på midsommarafton
I vintras drabbades Värmland av en massa elavbrott. Radion gav löpande rapporter om eländet. I ett inslag hörde jag en intervju med en kvinna från Stockholm. ”Det är ju jättetråkigt för dem i Värmland. Själv både bor och jobbar jag i innerstan. Så jag är ju inte beroende av el på det viset……”
Häromdagen fungerade plötsligt inte spisen. Hur jag skruvade på reglagen hände ingenting. Inga lysande lampor, ingen värme, varken på plattor eller i ugn. Brödbaket fick ställas in. På morgonen märkte jag att kylskåpet heller inte fungerade. Mjölken ljum, smöret mjukt och i frysfacket flytande glass. Termometern i stugan visade på svala 15 grader.
Landsbygdens förbannelse: elavbrott hann jag tänka, innan jag märkte att kökslampan lyste.
Det var ett annat fel: en slarvigt monterad kabel. Avbrottet fick mig ändå att tänka en stund på det ömtåliga beroende av kablar och transformatorer vi skapat åt oss. Och att vanan som folk i skärgården, åtminstone tidigare, fått att uthärda elavbrott gör att man fortfarande inte tar tillgång till el så där helt självklart.
När öns elektriker letat sig fram till den glappande kabeln bakade jag drömtårta i glädjeyra. Sen fotade jag en knippe krokusar.
Mellan hav och skog 